- REBECKA

Här är andra delen! blev klar idag :thumbup: Hoppas att ni tycker om den?!


Jag hoppas att du förstår hur jag skrivit detta meddelande. Jag fick skynda mig med att skriva det, så att han inte märkte mig. Jag behöver din hjälp att komma härifrån. Han har planerat att ta mig till Canada i övermorgon. Han kommer att förklä mig och tvinga mig att följa med. Han hade spionerat på dig och lärt sig dina rutiner. Han tänkte ta dig i onsdags, men jag såg honom i buskarna på vägen hem från dig. Han såg mig och tog mig. Han har ett långt rött ärr längst vänstra sidan av ansiktet. Han kommer att försöka ta dig igen.  Jag vill att du håller dig inomhus och nära din mamma. Lås alla fönster och dörrar på natten och fortsätt hålla de låsta på dagen. Han kommer att göra allt han kan för att få tag på dig. Jag vet inte varför han vill ha dig, det vill han inte bäretta. Skydda dig själv och gå inte ut. Spåret efter detta meddelande kommer inte att hjälpa dig, det är skickat från skolan. Han tog mig hit en stund, jag vet inte varför. Han tar mig till olika platser i byn på natten, när ingen är där. Han är nog psykiskt sjuk. Var försiktig. Jag älskar dig.

Sedan var det slut. Jag önskar att det aldrig tagit slut, att jag skulle kunna läsa det i en evighet. Jag slog knytnäven i skrivbordet och sjönk ner på golvet. Jag sparkade till stolen så att den föll ner och sedan kastade jag ner alla böcker från mina hyllor. Mamma kom springandes upp med telefonen i handen.

-          Vad gör du?! Skrek hon. Mina ögon fylldes med tårar och jag började gråta hysteriskt. Mamma såg upp mot dator skärmen och sprang fram till den. Hon kollade på avsändaren och började prata högt med mannen i telefonen. Men av någon anledning kunde jag inte höra henne. Allt hade liksom försvunnit. Jag kippade efter luft och föll tillslut medvetslös på golvet.

Jag vaknade i ett vitt rum och jag hade ett vitt nattlinne på mig. Jag kände mig lite lätt illamående och hade ett svagt dunkande i huvudet. Det var ett fönster på högra väggen där en massa människor gick förbi. Det låg en kalle anka pocket på nattduksbordet under en lampa och bredvid ett vattenglas. Jag tog upp vattenglaset och sörplade i mig lite grann. Jag ville spara eftersom jag inte visste om man fick mer. Jag försökte komma ihåg vad som hänt, varför jag var här. Men det sista jag kom ihåg var när jag välte stolen. Sedan var allt svart. Jag tänkte på meddelandet du hade skickat till mig, och så tänkte jag på den sista meningen. Jag älskar dig. Jag tänkte på det riktigt länge, på vad det egentligen betydde. Sedan kom jag fram till att det var precis det du gjorde, och att det var precis det jag gjorde. Jag hade några sladdar kopplade till mig, det kändes obehagligt. Men det skulle vara ännu mer obehagligt att dra bort dem, så jag lät de vara kvar. Jag tog försiktigt upp pocketen, noga med att inte välta vattenglaset. Jag slog upp första sidan och började kolla på bilderna, jag orkade inte läsa.

Efter att jag kollat igenom ett par sidor såg jag upp och kollade ut genom det lilla fönstret. Massor av människor gick förbi med samma vita rockar på sig och samma stressade ansiktsuttryck.  Men så kom en man med snaggat hår och tomt ansiktsuttryck förbi. Han vände ansiktet mot mig och vi fick ögonkontakt. Han spärrade upp ögonen och jag såg ett långt rött ärr på vänstra sidan av hans ansikte. Jag blev stel av skräck och försökte trycka mig längre bak i sängen, pressa mig genom sängryggen. En liten maskin vars ena trådar var kopplad till mig började pipa snabbt och högt. Jag såg honom vända och gå mot mitt rum. Jag såg mig runt i rummet och hittade en liten röd knapp där det stod personal kallning. Jag tryckte hårt flera gånger. Mannen kom in i rummet, han hade också en vit rock på sig, men hans var lite smutsig. Han närmade sig mig och jag försökte skrika men bara ett svagt kvidande kom ur mig. Han kom så nära att jag kunde känna hans andedräkt i mitt öra. Han viskade något som jag inte kunde förstå och började låssa trådarna som satt fast i min hud. Jag slog till honom på armen och han såg sorgset på mig, som att han blivigt sårad. Han släppte min hand och började på den andra handen istället. Jag använde handen som var fri till att sträcka mig mot personalkallnings knappen. Jag tryckte flera gånger tills han slog bort min hand. Han drog ut sladdarna som satt fast i mig och jag skrek till av obehag. Han lyfte upp mig i sina armar och började gå mot ett skåp. Han öppnade skåpet och tog ut ett lakan som han la över mig. Mörkret täckte mina ögon och jag kunde inte se någonting. Jag försökte ta mig loss ur hans starka grepp, men det var lönlöst. Han bar mig ut ur rummet till korridoren. Utanför dörren stod två läkare som kommit eftersom jag tryckt på knappen. De började prata med honom.

-          Vad håller du på med? Sa den ena.

-          Vad har du där? Sa den andra. Jag sprattlade hjälplöst för att visa att jag var där och jag kände att mannen började springa. Jag gungade fram och tillbaka och jag hörde hur läkarna ropade efter honom. Snart kastade sig en annan man över oss och vi alla föll till marken. Jag slängde bort lakanet och kravlade mig bort från honom. En kvinna tog tag i mig och lyfte upp mig från marken och jag såg hur några av läkarna tog tag i mannens båda armar och hur han försökte ta sig loss och ta fast mig igen. Kvinnan bar in mig till ett annat rum och la ner mig på en mjuk soffa. Sedan sprang hon mot en telefon och slog in nödtelefonnumret. Allt skrik och rop var så överväldigande. Hjärtat pumpade hårt i bröstet och tillslut slöt jag ögonen och allt var borta.

Jag vaknade upp av att någon sken ett starkt ljus i ögonen på mig. Jag kisade och såg att framför mig stod en doktor med en liten ficklampa i händerna. Jag satte mig förvånat upp i den vita sängen och såg mig omkring. Jag kände inte igen mig. 

-          Hallå, sa doktorn förvånat. Han la undan ficklampan och såg på mig intresserat. Hur mår du? Frågade han. Jag tog mig en stund och kände efter.

-          Helt okej, svarade jag. Lite ont i huvudet bara. Jag rättade till nattlinnet och satte mig upp ordentligt. Jag försökte komma på varför jag var här, på ett sjukhus igen. Tillslut kom jag fram till att det var för att du var försvunnen.

-          Var är han? Frågade jag snabbt. Doktorn såg frågande på mig.

-          Han? Vem då? Jag fnös som att det var självklart.

-          Adam.  Det ryckte till lite i doktorns mungipa.

-          Han är hemma, polisen har redan pratat med honom, han väntar på dig, på att du ska bli frisk. Jag drog efter andan. Du var hemma, du var hemma och väntade på mig. Jag log stort, det största leende jag någonsin lett.

-          När blir jag frisk då? Undrade jag och skrattade lite. Doktorn tänkte efter en stund.

-          Det beror på dig, hur du mår. Förmodligen kommer du att få stanna i några dagar till. Då sjönk mitt humör. Jag suckade tungt och slog till sidan av britsen. Jag skulle få vänta här, i dagar. Medan du var hemma, medan du min älskade Adam var hemma och väntade på mig. Dig som jag hade saknat så mycket, måste jag vänta med att få träffa.

Dagarna gick, de långa dagarna på sjukhuset och förvånansvärt blev jag gladare och gladare för varje timme jag var där. Inte glad för att jag var där, utan för att för varje timme skulle det vara mindre tid kvar tills jag skulle komma ut. Allting skulle bli som vanligt igen, det skulle vara så skönt.  Doktorn sa att det nu var det bara två dagar kvar tills jag var helt återställt. Egentligen visste jag inte riktigt var som var fel på mig. Jag mådde ju jättebra. Men det var ingen idé att ens försöka argumentera.

Dörrarna öppnades och jag drog in den friska luften. Jag hade inte fått frisk luft på ett ganska långt tag, inte ens ett fönster hade stått öppet. Solen sken och värmde upp den svarta asfalten. Jag tog ett steg ut på svaga ben mot mammas bil. Hon satt inne i förarsätet och log. Jag öppnade dörren och satte mig i bilen, sätet var varmt och brände mina ben. Vi körde hem under tystnad, men efter den första halvtimmen blev vi uttråkade och började prata.

-          Hur var det på sjukhuset? Var de snälla? Frågade mamma. Jag nickade.

-          Hur har du haft det? undrade jag som svarsfråga. Mamma brast ut i ett stort leende.

-          Jag träffade en, sa hon. Jag såg intresserat på henne.

-          En? Hon skrattade.

-          Ja, han heter Anders och bor i byn. Jag förstår inte hur vi inte träffats förut. Pappa hade lämnat mig och mamma när jag kanske bara var ett halvt år, så jag kände honom aldrig riktigt. Mamma hade inte träffat någon sen dess. Det var i alla fall så hon sa.

Tillslut kom vi fram till vår uppfart och det bara bubblade i mig. Jag kunde inte vänta med att få träffa dig. Jag smällde igen bildörren och sprang mot ditt hus. Jag knackade ivrigt på och efter en stund kom din mamma och öppnade. Hon log stort.

-          Adam är ute på skärängen. Jag nickade som tack och började springa mot ängen.

Där såg jag dig ligga i gräset bland alla blommor. Jag stannade upp och bara såg på dig ligga där. Det var ett så perfekt ögonblick, så jag ville inte förstöra det. Du måste ha hört mig och satte dig upp och såg på mig. Dina isblå ögon mötte mina gröna. Vi stod där ett litet tag och bara stirrade på varandra. Som om tiden hade stannat. Tillslut reste du dig upp och började springa mot mig. Jag började skratta högt. Du tog mig i dina armar och svingade mig runt, runt. Tillslut ställde du ned mig och vi stod och såg på varandra igen, båda log stort. Jag kunde inte prata, så glad var jag. Det kändes som att jag bara kunde flyga rakt upp i luften av ren lycka. Du kupade dina händer runt mitt ansikte och kysste mig. Allt var perfekt, just det ögonblicket. Så perfekt, nu när du var där.

 Vad tycks?

//Rebecka

Längtan

Jag satt på gungan och hörde fåglarna kvittra i träden omkring mig. Det var i mitten av juni, en varm sommardag. Gräset var grönt och sträckte sig högt upp mot himmeln. Allt var perfekt, förutom att du inte var där. För ett par dagar sen fanns du hos mig, precis bredvid mig. Men nu var du helt borta. Jag mindes hur vi hade skrattat och när du äntligen hade erkänt att du gillade mig, på det där sättet. Jag hade också erkänt. Vi hade suttit vid sjön och fiskat, och jag hade puttat i dig. Men det gjorde ingenting tyckte du, så du drog bara med mig ner i vattnet också. Jag hade varit så lycklig, och du med. Men nu var du borta, dina blåa ögon och ditt bruna hår. Ditt skratt och din lycka, allt som bortblåst.

Jag släpade mina bara fötter i marken för att stanna gungan och de blev alldeles jordiga. Jag gick av gungan och in mot ängens mitt. Jag tryckte ner fötterna i det gröna gräset och lät det kittla mig på tårna. Det var den härligaste känslan. Jag la mig ned i gräset och tog ett djupt andetag av den friska sommardagsluften. Jag slöt ögonen och försökte föreställa mig hur det skulle vara om du var här. Men det var för bra, för att föreställa sig. Jag suckade djupt och satte mig upp i gräset igen. Jag älskade denhär ängen. Det var så tyst och fridfullt. En svag bris flög förbi. Den fångade mitt hår och blåste det ur mitt ansikte. En klump bildades i min mage, och sakta bildades en tår som försiktigt rullade ned för min kind. Jag grät, tysta tårar. Dina föräldrar måste ha varit jätteoroliga, de hade anmält dig till polisen som försvunnen. Jag hade valt att vara med i sökpatrullen. Vi hade sökt de två hela första dagarna, utan att finna något. Men poliserna jobbade på det, de sa att de skulle hitta dig. Jag antar att mitt enda val var att tro dem.

Jag släpade mig hem med tunga steg på grusvägen. Jag hade inte fått mina sommarfötter än och gruset skrapade mina fötter. Men jag brydde mig inte om smärtan, bara fortsatte gå. Huset låg på slutet av grusvägen och ditt i andra änden. Det fanns en liten korsning vid mitten med en tredje väg. På den körde man om man ville komma till stan. Staden var liten, så alla kände alla. Skolan låg vid vattnet i hamnen och från vårt klassrum kunde man se ut över havet. Jag brukade sitta och titta ut ur fönstret när det var oväder och stormigt på havet. När vågorna slogs mot bryggan och motorbåtar skumpade hem igen. Jag tyckte att det var spännande. Det fanns en mataffär och några små butiker att handla kläder i. En slaktare och två skoaffärer. Man hade inte direkt så mycket att välja på. Det som fanns, det fanns inget annat. Det var flera mil till nästa stad, det tog två timmar att åka dit. Jag hade bara varit där en eller två gånger. Det var lite större där, fanns lite mer av allt. Men jag tyckte bättre om vår stad. Där kunde man känna sig som hemma.

När jag kom hem stod mamma i köket och lagade lunch. Köttbullar och makaroner blev det. Jag gick in i huset och satte mig vid bordet.

-          Hej, sa mamma medan hon hällde upp maten på min tallrik.

-          Hej, sa jag frånvarande. Mamma ställde fram maten framför mig tillsammans med ett glas flädersaft.  Jag tackade och hon satte sig bredvid mig.

-          Ska inte du äta något? sa jag. Och såg ner på den tomma platsen framför henne. Hon skakade på huvudet och lutade sig fram mot mig.

-          Hur är det? Jag såg upp på henne med stora ögon. Jag ville inte prata om det just nu.

-          Dåligt, sa jag kortfattat och fortsatte att rulla runt köttbullen på tallriken. Fast egentligen var det värre än dåligt. Uruselt, helt enkelt.

-          Snälla Clara, prata med mig, sa hon. Du har inte pratat med mig på flera dagar. Jag vet att du har det svårt just nu, med.. Ja, du vet. Men du måste prata med mig. Jag släppte gaffeln och hon tog min hand i sin. Klumpen i magen kom tillbaka och mina ögon vattnades. Hon kramade mig och då rann tårarna ner för min kind och över på mammas rygg.

-          Jag saknar honom, sa jag tyst. Nästan som en viskning och jag kramade henne ännu hårdare.  Allting var förstört. Mitt liv hade gått i kras. Varför hade du lämnat mig? Utan att ens säga att du skulle gå. Men du kanske inte hade något val.

Nästa morgon vaknade jag tidigt, solen hade precis gått upp över horisonten. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och öppnade dem försiktigt. Jag hörde mamma i köket redan vaken, och lyssnandes på morgonradion.  Jag var ovanligt glad den morgonen. När jag stod i duschen sjöng jag högt och glatt till sommarmusiken på radion, och jag satte på mig färgglada kläder för en gångs skull. Jag skuttade ned för trapporna och in i köket där mamma satt och läste morgontidningen. Hon tittade upp på mig med förvånad blick och slängde tidningen på bordet. Jag log mot henne och hon log tillbaka.

-          God morgon! Sa jag. Mamma skrattade lite.

-          God morgon, vad du värkar glad.

-          Jaa, får jag göra pannkakor? Undrade jag och började rota bland stekpannor och grytor, eftersom att jag antog att svaret var ja. Hon nickade och jag tog fram en stor stekpanna, som var så tung att jag nästan tappade den i golvet. Jag ställde den på gasspisen och vred upp värmen. Du hade alltid älskat pannkakor. Det högg till i magen när jag tänkte på dig. Men jag tvingade bort tankarna och fokuserade på att göra mina pannkakor.  Två och en halv deciliter vetemjöl, sex deciliter mjölk, jag kunde receptet utantill.

-          Men du, sa mamma när jag precis skulle hälla i första dosen smet i stekpannan. Du kanske kan vara med Eva idag? Du har inte varit med någon tjejkompis på så länge, det kanske kan vara kul? Egentligen tyckte jag mer om att vara med killar än tjejer.

-          Nej, sa jag och mamma ryckte på axlarna.  Jag hällde i smeten i stekpannan försiktigt i cirkelrörelser. Jag var lite av en perfektionist.

På eftermiddagen ringde telefonen. Det var en polis som ville prata med mamma. Hon nickade och såg fundersam ut medan mannen i luren pratade på. Ibland ställde hon några frågor och fick alltid ett väldigt långt svar. Trappen knarrade klagande under mina fötter när jag gick upp för den. Jag gick upp till mitt rum och satte på datorn. Jag hade fått ett nytt mail. Det var från dig. Jag öppnade det försiktigt, lite som att det var något jag inte ville se. När jag fått upp det fylldes jag med besvikelse. Rutan var bara fylld med bokstäver. Det var långt, väldigt långt. Jag bläddrade längre ned på sidan och fann ännu mer bokstäver. Vad kan det här betyda? Undrade jag. Jag scrollade tills jag kommit högst upp på sidan igen och försökte hitta ett ord. Tillslut kom jag på något. Om man tog bort varannan bokstav och började från den första fick man fram ett ord. Jag, var det första. Jag kopierade hela meddelandet och klistrade sedan in texten i Office. Jag började ta bort varannan bokstav tills jag fått fram den första meningen.

Jag höll på ett tag, innan jag fått fram det hela. När jag var klar bultade mitt hjärta hårt i bröstet och klumpen kom tillbaka.