Svenska Berättelse
Längtan
Jag satt på gungan och hörde fåglarna kvittra i träden omkring mig. Det var i mitten av juni, en varm sommardag. Gräset var grönt och sträckte sig högt upp mot himmeln. Allt var perfekt, förutom att du inte var där. För ett par dagar sen fanns du hos mig, precis bredvid mig. Men nu var du helt borta. Jag mindes hur vi hade skrattat och när du äntligen hade erkänt att du gillade mig, på det där sättet. Jag hade också erkänt. Vi hade suttit vid sjön och fiskat, och jag hade puttat i dig. Men det gjorde ingenting tyckte du, så du drog bara med mig ner i vattnet också. Jag hade varit så lycklig, och du med. Men nu var du borta, dina blåa ögon och ditt bruna hår. Ditt skratt och din lycka, allt som bortblåst.
Jag släpade mina bara fötter i marken för att stanna gungan och de blev alldeles jordiga. Jag gick av gungan och in mot ängens mitt. Jag tryckte ner fötterna i det gröna gräset och lät det kittla mig på tårna. Det var den härligaste känslan. Jag la mig ned i gräset och tog ett djupt andetag av den friska sommardagsluften. Jag slöt ögonen och försökte föreställa mig hur det skulle vara om du var här. Men det var för bra, för att föreställa sig. Jag suckade djupt och satte mig upp i gräset igen. Jag älskade denhär ängen. Det var så tyst och fridfullt. En svag bris flög förbi. Den fångade mitt hår och blåste det ur mitt ansikte. En klump bildades i min mage, och sakta bildades en tår som försiktigt rullade ned för min kind. Jag grät, tysta tårar. Dina föräldrar måste ha varit jätteoroliga, de hade anmält dig till polisen som försvunnen. Jag hade valt att vara med i sökpatrullen. Vi hade sökt de två hela första dagarna, utan att finna något. Men poliserna jobbade på det, de sa att de skulle hitta dig. Jag antar att mitt enda val var att tro dem.
Jag släpade mig hem med tunga steg på grusvägen. Jag hade inte fått mina sommarfötter än och gruset skrapade mina fötter. Men jag brydde mig inte om smärtan, bara fortsatte gå. Huset låg på slutet av grusvägen och ditt i andra änden. Det fanns en liten korsning vid mitten med en tredje väg. På den körde man om man ville komma till stan. Staden var liten, så alla kände alla. Skolan låg vid vattnet i hamnen och från vårt klassrum kunde man se ut över havet. Jag brukade sitta och titta ut ur fönstret när det var oväder och stormigt på havet. När vågorna slogs mot bryggan och motorbåtar skumpade hem igen. Jag tyckte att det var spännande. Det fanns en mataffär och några små butiker att handla kläder i. En slaktare och två skoaffärer. Man hade inte direkt så mycket att välja på. Det som fanns, det fanns inget annat. Det var flera mil till nästa stad, det tog två timmar att åka dit. Jag hade bara varit där en eller två gånger. Det var lite större där, fanns lite mer av allt. Men jag tyckte bättre om vår stad. Där kunde man känna sig som hemma.
När jag kom hem stod mamma i köket och lagade lunch. Köttbullar och makaroner blev det. Jag gick in i huset och satte mig vid bordet.
- Hej, sa mamma medan hon hällde upp maten på min tallrik.
- Hej, sa jag frånvarande. Mamma ställde fram maten framför mig tillsammans med ett glas flädersaft. Jag tackade och hon satte sig bredvid mig.
- Ska inte du äta något? sa jag. Och såg ner på den tomma platsen framför henne. Hon skakade på huvudet och lutade sig fram mot mig.
- Hur är det? Jag såg upp på henne med stora ögon. Jag ville inte prata om det just nu.
- Dåligt, sa jag kortfattat och fortsatte att rulla runt köttbullen på tallriken. Fast egentligen var det värre än dåligt. Uruselt, helt enkelt.
- Snälla Clara, prata med mig, sa hon. Du har inte pratat med mig på flera dagar. Jag vet att du har det svårt just nu, med.. Ja, du vet. Men du måste prata med mig. Jag släppte gaffeln och hon tog min hand i sin. Klumpen i magen kom tillbaka och mina ögon vattnades. Hon kramade mig och då rann tårarna ner för min kind och över på mammas rygg.
- Jag saknar honom, sa jag tyst. Nästan som en viskning och jag kramade henne ännu hårdare. Allting var förstört. Mitt liv hade gått i kras. Varför hade du lämnat mig? Utan att ens säga att du skulle gå. Men du kanske inte hade något val.
Nästa morgon vaknade jag tidigt, solen hade precis gått upp över horisonten. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och öppnade dem försiktigt. Jag hörde mamma i köket redan vaken, och lyssnandes på morgonradion. Jag var ovanligt glad den morgonen. När jag stod i duschen sjöng jag högt och glatt till sommarmusiken på radion, och jag satte på mig färgglada kläder för en gångs skull. Jag skuttade ned för trapporna och in i köket där mamma satt och läste morgontidningen. Hon tittade upp på mig med förvånad blick och slängde tidningen på bordet. Jag log mot henne och hon log tillbaka.
- God morgon! Sa jag. Mamma skrattade lite.
- God morgon, vad du värkar glad.
- Jaa, får jag göra pannkakor? Undrade jag och började rota bland stekpannor och grytor, eftersom att jag antog att svaret var ja. Hon nickade och jag tog fram en stor stekpanna, som var så tung att jag nästan tappade den i golvet. Jag ställde den på gasspisen och vred upp värmen. Du hade alltid älskat pannkakor. Det högg till i magen när jag tänkte på dig. Men jag tvingade bort tankarna och fokuserade på att göra mina pannkakor. Två och en halv deciliter vetemjöl, sex deciliter mjölk, jag kunde receptet utantill.
- Men du, sa mamma när jag precis skulle hälla i första dosen smet i stekpannan. Du kanske kan vara med Eva idag? Du har inte varit med någon tjejkompis på så länge, det kanske kan vara kul? Egentligen tyckte jag mer om att vara med killar än tjejer.
- Nej, sa jag och mamma ryckte på axlarna. Jag hällde i smeten i stekpannan försiktigt i cirkelrörelser. Jag var lite av en perfektionist.
På eftermiddagen ringde telefonen. Det var en polis som ville prata med mamma. Hon nickade och såg fundersam ut medan mannen i luren pratade på. Ibland ställde hon några frågor och fick alltid ett väldigt långt svar. Trappen knarrade klagande under mina fötter när jag gick upp för den. Jag gick upp till mitt rum och satte på datorn. Jag hade fått ett nytt mail. Det var från dig. Jag öppnade det försiktigt, lite som att det var något jag inte ville se. När jag fått upp det fylldes jag med besvikelse. Rutan var bara fylld med bokstäver. Det var långt, väldigt långt. Jag bläddrade längre ned på sidan och fann ännu mer bokstäver. Vad kan det här betyda? Undrade jag. Jag scrollade tills jag kommit högst upp på sidan igen och försökte hitta ett ord. Tillslut kom jag på något. Om man tog bort varannan bokstav och började från den första fick man fram ett ord. Jag, var det första. Jag kopierade hela meddelandet och klistrade sedan in texten i Office. Jag började ta bort varannan bokstav tills jag fått fram den första meningen.
Jag höll på ett tag, innan jag fått fram det hela. När jag var klar bultade mitt hjärta hårt i bröstet och klumpen kom tillbaka.
Haha, när jag är klar kommer den andra delen! Hoppas att ni gillar den! :P//Rebecka
