- REBECKA

hej! hr kommer en början på en berättelse som jag hller på med.. vet inte om det blir nåt av, men vi får se! :D Rätt sorglig ( som vanligt ) bara.. ja så att ni vet! :rolleyes:

Jag hade bara en fråga. Varför? Varför, varför, varför var det ända jag kunde tänka på. Varför just Sofia? Varför hade den sökt sig till just Sofia?! Det var något jag inte kunde förstå. Jag förstod ingenting längre. Min hjärna var helt förlamad av mardrömmar och tårar. Ingenting skulle någonsin kunna vara som förut. Ingenting!
Jag slår handen hårt i skrivbordet och gömmer mitt ansikte i mina händer. Jag tar ett djupt andetag och räknar till trettio. Så att jag lugnar mig. Såhär kan jag inte hålla på, tänker jag. Varje dag kan man inte sitta och gråta framför ett mail som man läst igenom säkert tusen gånger.

” Jag har inte kunnat säga det, ansikte mot ansikte. Feg som jag är. Jag har dolt det för dig. Jag är ledsen. Jag har Cancer. En ganska hemsk sådan. En sådan där chansen att överleva är väldigt liten. Men jag tror, jag vet, jag önskar att allt kommer att ordna sig. Hur det än går. Du är den bästa som finns! Jag lovar. ”

Jag läste igenom det igen. Och igen. Och igen. Tills mina ögon blev trötta av alla de små bokstäverna. Alla de obetydliga bokstäverna men med en mening som kunde förstöra en. Riva upp änns värld och krossa änns hjärta. Bryta det mitt itu. Allting kändes så dumt! Allting kändes så fruktansvärt dumt att jag inte stod ut! Jag hasade mig över till sängen och begravde ansiktet i kudden så att jag inte kunde andas. Så att jag inte kunde snyfta. Men en sak kunde jag göra när jag hade ansiktet begravt i kudden sådär. Jag kunde skrika. Högt och vilt, hur jag ville, vad jag ville! Ingen skulle höra mig ändå.

Jag släpar fötterna ned för trappan. Mamma har ropat att det är middag. Min strumpa åker av lite men jag bryr mig inte, orkar inte. Jag slår mig ned på en ledig stol bredvid Alex. Mitt ansikte är rött och svullet och det vet jag. Men jag vill inte, vill inte förklara något som är uppenbart.
- Vad fan är det med dig? Säger Alex och fnyser. Du ser ju ut som en zombie eller något.
Jag stirrar argt på honom. Att han inte fattar! Alex fattar ingenting, det har han aldrig gjort. Även fast han är tre år äldre så är hon så otroligt mycket smartare.
- Inget! Väser jag och återgår till att pilla med mina ärtor.
- Sorry då, mumlar Alex och dricker ur sitt glas mjölk. Mamma och Pappa tittar på varandra.
- Hur var det i skolan idag? Undrar mamma, en helt vanlig föräldrar fråga som de ställer varje dag. Ibland undrar jag om de går på maskin, är robotar eller något. Jag rycker på axlarna. Desamma gör Alex.
- Någonting måste det väll ha hänt! Säger pappa och sörplar i sig lite av sitt vin.
- Meh! Inget speciellt! Samma gamla vanliga tråkiga skoldag! Nästar skriker Alex och jag ser hur mammas ögonbryn höjer sig.
- Alex, små bokstäver! Vi menade absolut inget illa! Det var bara en vanlig kommentar, ta det lugnt!
Alex suckar och äter en stor bit fläskkotlett. Han tuggar högljutt. Resten av måltiden ät under tystnad.

Klockan är ett på natten och jag kan fortfarande inte sova. Jag har kollat i alla KP jag har till och med de från 2006. Jag stirrar upp i taket, ser sprickan som stäcker sig diagonalt från ena sidan av taket till andra. Någon av Alex kompisar hade råkat fixa den när Alex hade fest en gång. En av alla gånger. Tillslut sluter jag ögonen igen och somnar.

Jaa.. så vad tycker ni? Själv blev jag rätt nöjd.. haha! ( stolt ) :) Ni får ha det så bra slänge!

Kramisar Rebecka <3